Vi har haft en härlig heldag med tre av stiftets regioner,där jag och min medarbetare Elida Elisha har fortsatt att försöka rusta diakonarbetare för sina stora utmaningar på hemmaplan. Det är alltid mycket förarbete att anordna möten och konferenser här. Det räcker inte att lämna brev några veckor i förväg och sedan förvänta sig att de ska komma eller för den delen höra av sig om de inte kommer. Det är alltid svårt att beräkna rätt mängd med mat och så vidare. Vi får påminna och ringa om och om igen. Men det blir ofta bra till slut, men lite annorlunda än vad man hade tänkt sig.

Vi undervisade två pass om diakoni, där vi försökte att bredda deras kunnande om diakoni. Många här har bilden av att diakoni enbart innebär att göra klädinsamlingar och andra insamlingar för att sedan ge ut till behövande. Det är ju ingenting fel med att göra sådant, men vi försöker förmedla helhetssynen på människan och Kristus närvaro och delaktighet till upprättelse för vår nästa och oss själva.

Efter undervisningen fick alla deltagare göra skrivuppgifter, där det fick tid att tänka efter hur de själva kan vara bra diakoner och vilka människor som Gud har lagt på deras hjärtan att betjäna.

Representanter från de olika församlingarna fick berätta om sina diakonala insatser under den senaste tiden. De delade både det som har funkat bra, men kanske främst det som är svårt i tjänsten. Det är bra att få möjlighet till dessa storsamlingar, så att diakonarbetare kan träffas och inspirera samt hjälpa varandra framåt.

Vi ber alltid mycket på dessa samlingar om att få del av Guds kärlek och kraft för att orka vidare.
Alla var trötta men glada efter denna heldag och redan efter några dagar, så undrade några av prästerna om det inte var dags för nästa stormöte snart!

Maria

När nu ni i Sverige andas in den klara höstluften, efter en varm sommar. Så har vi dragit tillbaka till hetta och torka. Det annars så frodiga landskapet är nu brunt och dammigt. Vi längtar alla efter regnet,vilket säkert kommer snart, eftersom det brukar vara som hetast strax före regnet. Barnen trivs bra i sina nya klasser. Och vår lilla femåring har börjat ettan! Skolsystemet är ganska annorlunda här, men barnen tycker de är roligt. Johannes får nu inte längre bära kortbyxor, eftersom det anses vara barnsligt.
På tal om klädnad, så är det väldigt viktigt för oss kvinnor att inte visa vare sig ben eller axlar hur som helst om man vill att folk ska visa respekt. Men detta kan ibland slå över åt andra hållet, som i söndags, när hela familjen skulle in i en liten mataffär inne i Mwanza. Helt plötsligt parkerade en buss utanför affären och ut från bussen vinglade ca 15 extremt lättklädda tjejer ut med skyhöga klackskor. De var alla kandidater till årets ”Miss Tanzania” tävling. De drog alla in i affären och lilla Ellinor sprang och gömde sig, för att det var så chockerande för henne att se dem, medans Hanna påpekade att det är massa tjejer i affären som nästan är nakna och som inte kan gå!
Personalen och vi skrattade gott.

Maria

Under våren har så nätverket Oasisi ( oasen) startat.
Detta är en samlingsplats för familjer som har barn med någon funktionsnedsättning. Att leva med handikapp i Tanzania är många gånger väldigt svårt på grund av omgivningens bemötande.Tron på att barnen har blivit förbannade av onda makter eller att Gud har velat straffa föräldrarna för gamla synder, lever fortfarande kvar, även bland många kristna. Många familjer gömmer därför sina barn i hemmen och låter dem inte få bli en del av samhället.
Detta är ett stort problem och jag har verkligen funderat på vilket sätt jag bäst kan bidra.

Efter hand växte så tanken fram på att starta ett nätverk för kristna familjer som har barn med något funktionsnedsättning. Tanken är att familjerna här få möjlighet att stötta varandra och bli starka tillsammans. På det sättet får de förhoppningsvis kraft att vara delaktiga med sina barn i kyrkan, så att attityden så småningom kan förändras. I detta läget får föräldrarna möjlighet till handledning och kan dela sina erfarenheter med varandra. Vi ber och sjunger tillsammans och samlingarna ger utrymme för barnen att kunna uttrycka sig fritt.
För många familjer är detta första gången då de har möjlighet att träffa andra familjer i liknande situationer.
Oasisi är en plats där familjerna kan dela glädje och svårigheter med varandra. De kan både få stöd av någon och på samma gång stötta någon annan.
Att inte längre vara ensam betyder så mycket!

Med vänlig hälsning/ Maria

Skottdagen använde jag till att starta min vistelse på den stora ön Ukerewe, som ligger tretimmars båtfärd ifrån Mwanza. Färjorna på Viktoriasjön är inte riktigt som Siljaline, men man får ordentligt med underhållning av de andra resenärerna. Sedan är det väldigt vackert att åka på Viktoriasjön.
Jag och en äldre farbror åt nötter och tittade på wrestling tillsammans. Med andra ord ser moderna missionärsresor lite annorlunda ut, än förr i tiden.:) Överallt var det människor. Försäljare gick runt och sålde allt mellan himmel och jord.
En säkerhetsfilm visades på teveskärmarna,där sjökaptenen hoppar i vattnet med flytvästen på och simmar runt i vattnet och skrattar. Mera sådant på Siljaline tack!

Väl framme på ön Ukerewe, blev vi välkomnade av prästen Abel Gadda, som har arbetat som präst på ön i många år. Han bodde mycket enkelt intill kyrkan med sin fru och två barn. Hans motorcykel, som han behöver för att kunna utföra sitt arbete på ön,stod parkerad inne i vardagsrummet bredvid soffan. Det är alldeles för riskabelt att ha något så värdefullt utanför huset.

Dagen efter började så det stora arbetet med att hålla i en diakonikonferens på Ukerewe.
Glädjande, så kom det mycket folk och många av dem var människor från de kringliggande öarna. De hade rest långt och var förväntansfulla.
Det var öns två präster, evangelister, kvinnor från olika kvinnogrupper ( vilket ofta utför de diakonala arbetet i stiftet) arbetare från Sinema Leo,(missionsprojekt i den lutherska kyrkan) och ungdomar.

Jag undervisade i grunderna inom diakoni och vad som skiljer diakoni och vanligt socialarbete.
Vi tog god tid på oss att både skriva och måla,så att alla skulle förstå.Jag uppmanade dem att verkligen ta med sig kunskapen hem till sina församlingar. Jag fick uppmuntrande besked via facebook, redan några dagar efter konferensen, där de var i full gång att undervisa och dramatisera det hela.
Ibland är det vanligt att vi utlandsmissionärer får stånga oss blodiga för att försöka ge kunskap som gör någon verkan, så det var väldigt uppmuntrande att det nu börjar att röra på sig i avlägsna områden.

Deltagarna på konferensen delade med sig av sina tuffa, diakonala utmaningar, där många är helt bundna under mörka krafter och behandlar kvinnor och barn på ett fasansfullt sätt. Det bor få kristna på öarna, så det var väldigt tacksamma för att få vara tillsammans denna dagen.
Vi använde mycket av vår tid till att be för varandra och be Gud om styrka och kraft för dem att orka vidare.
Här handlar deras diakonala arbete om att älska sina fiender på ett väldigt konkret sätt.
Glada och tacksamma,avslutade vi så dagen.
Nu hade vi morgondagens båttur och wretlingsmatch att se fram emot!

Maria

Tjejer i rosa. Jag och Kaity matchade varandra fint denna dagen.

En av mina huvuduppgifter i min missionärstjänst, är att se vilken diakonal inriktning kyrkan behöver göra, när det gäller arbetet för de utsatta barnen i Mwanza. Det finns så otroligt många behov här och det är lätt att drunkna i allt, men jag har nu mer o mer funnit min inriktning ibland de barn som har olika funktionshinder. Att leva med ett handikapp är för det mesta väldigt tufft här i Tanzania. Barnen möts av oförståelse och förakt av sin omgivning. Många av barnen förskjuts eller göms undan av sina familjer. Varje vecka hörs nya fasansfulla rapporter om funktionshindrade barn som blivit behandlade som djur. Handikapp kopplas här till förbannelser från förfäder eller straff ifrån Gud.

Det finns så mycket kyrkan kan göra främst för dessa barn, men också för de familjer som önskar att ge sitt barn ett underbart liv, trots handikapp. Jag har nu börjat göra hembesök bland dessa familjer för att stötta och uppmuntra deras omsorg och kommunikation med sitt handikappade barn. Främst inriktar jag mig på barn med multihandikapp, som behöver omsorg dygnet runt. Jag hjälper nu även till på ett av Mwanzas barnhem, där de har en avdelning för barn med olika funktionshinder. Jag håller nu på att lära känna dessa barn och deras särskilda behov. Genom detta försöker jag stötta personalen till att ge barnen en så god omsorg som möjligt.

Jag tror och hoppas på att den lutherska kyrkan i Mwanza ska bli en förebild för samhället, när det gäller inställningen till barn med handikapp.
Jag älskar att tjäna Gud genom dessa barn som är så dyrbara i Guds ögon!

En fridfull adventstid till Er alla!
Maria

Det var dags för mig att åka till Ushirombo, som ligger 5 timmars restid bort ifrån Mwanza. Ushirombo ligger i ett av stiftets fattigaste distrikt. Distriktets prost, Charles Kateman önskade att jag skulle komma dit och titta på deras diakonala arbete och hjälpa dem vidare. Med mig hade jag biskopens chaufför Elia och min medhjälpare, Rubai.

Resan började som sig bör här i Tanzania, med bön om Guds beskydd i den farliga trafiken.
Vi åkte på skumpiga vägar och gled fram via färja på Victoriasjöns vatten. Vissa vägar här är mycket bra och asfalterade, medans andra är håliga,guppiga och där dammet yr så man knappt kan se.
Vi går mot valtider i Tanzania, vilket man inte kan undgå.
Överallt längs vägen hängde flaggor, vilka avslöjade vilket parti människor var anhängare av. De gröna flaggorna står för sittande CCM med kandidat Chama och flaggorna som är vit-röd och blåmålade står för oppositionspartiet med kandidat, Chadema.

Väl framme i Ushirombo möttes vi av glada, välkomnande människor. Många vänliga ord, handslag, sång o bön. På kvällen åt vi kvällsmat hemma hos prosten,Kateman. Barnen gömde sig till en början bakom en gardin.Men kunde inte motstå att komma fram när deras pappa satte på teven som gick på solenergi. Det är mycket vanligt i Tanzania att en teve står på och skvalar i ett hörn, medans gästerna äter i soffan. Jag trivs mycket bra med så sköna och avslappnande middagsbjudningar!
Maten består oftast av ris, bönor och köttgrytor. Gott och mättande. Senare önskade vi alla en god natt och gick mätta och glada ut i den vackra afrikanatten. Månen lyser så stor och klar här och stjärnhimlen kommer så nära. Gatorna och husen var små och enkla och utan el.Endast några eldar brann här och där i mörkret.
Rubai och jag delade rum på det lilla hotellet som mest liknade ett vanligt hem. Det är mycket uppmuntrande att dela rum med en afrikansk syster, då mycket av natten tillbringas i tillbedjan. För många afrikaner är bönen lika självklar och viktig som att behöva äta eller sova.

Tidigt nästa morgon efter en kall dusch och chai, började så resan runt till regionens olika kyrkor.I varje kyrka hade prästerna och evangelisterna tagit dit många av de människor som kyrkan försöker hjälpa. Kyrkorna är enkla och alla kyrkoarbetare försöker hjälpa sina medmänniskor med det små resurser som de har. Vi fick predika för människorna i nöd och vi tog tid att be för dem var och en. Kyrkoarbetarna fick dela sin frustration och kamp med oss och vi försökte uppmuntra och ge dem mer kunskap om vad diakoni innebär. Det är underbart att få betjäna både de som kämpar med att hjälpa och som kämpar med att klara av ännu en dag i sin nöd.

De var äldre och sjuka. Många människor var fast under häxeri, eftersom denna delen av landet är ökänd för detta. Gud berörde och helade människors inre. En äldre man som nästan var döv, fick sin hörsel tillbaka.
Vi träffade många föräldralösa barn och barn med olika funktionshinder som kyrkan har tagit under sina vingar.
barn

På söndagen deltog vi i Gudstjänsterna i Ushirombo. Gudstjänsterna är långa och startar klockan 7 på morgonen. Sedan har man ofta två gudstjänster efter varandra.

Vid middagstid åkte vi sedan hemåt. Trötta men glada och välsignade efter en härlig helg i Ushirombo.

Maria

Ja, så är vi åter på plats i Mwanza, efter en sommar i Sverige. Tack för alla goda möten i de olika kyrkorna och andra samlingar. Det är fantastisk att ha privilegiet att vara född i landet med trygghet,ordning och skönhet.
Det är lite tufft att börja på ny kula och alltid ha människor tätt inpå sig samt att sänka livsstandarden med bekvämligheter och avstå den mångsidiga och goda maten som alltid finns tillgänglig i Sverige.

Idag så började barnen skolan igen. Det har verkligen sett fram emot att komma tillbaka till Tanzania. Det är vi som föräldrar väldigt glada för. Det hade känts tungt att tvinga dem tillbaka till detta land på grund av Henriks och mitt kall. Vi ser oss som missionärer hela familjen och är tacksamma för att Efs vågar satsa på barnfamiljer, trots större kostnader och fler ”problem”. Men vi tror som Efs att det ger välsignelse och utdelning både nu och i framtiden. För Henrik o mig är det underbart att få möjligheten att ge våra barn denna erfarenhet som gåva.

Hälsningar från ett hett o torrt Mwanza/ Maria

Då var det dags för den andra stora diakonikonferensen för stiftet. Förra året blev konferensen i oktober, men detta året fick vi ta det lite tidigare på grund av landets val som blir i oktober. Det finns risk för upplopp då och vägar kan bli avstängda. Jag hade bjudit in gästtalare Gerson Mgaya som är präst och författare till ett antal bra böcker om diakoni. Detta blev mycket uppskattat. Många här är väldigt dåliga på engelska, så det är guld värt att vi har fått tag på bra studiematerial på Swahili. Detta kan hjälpa både ledare och diakonarbetare att få god kunskap i diakoni.
Dessa böcker har nu delats ut till alla huvudpastorer och regioner i stiftet.
Själv kommer jag att försöka ta mig igenom den enklaste boken på swahili till att börja med. Man måste ju börja någonstans! 🙂
Det är bra när alla ledare kommer samman och berättar för varandra om vilka diakonala utmaningar som de möter på hemmaplan. Stiftet är stort och många behöver åka nästan en hel dag för att komma till stiftets huvudkyrka och kontor.

Stiftets prostar och diakon. Till höger längst fram står Gerson Mgaya.

Dessa härliga studenter har jag nu undervisat i diakoni. De är några av Tanzanias blivande präster och evangelister.
Teologiutbildningen finns i Nyakato som ligger strax utanför Mwanza. Skolan bedrivs av stiftet och expanderar hela tiden.
Eleverna hade före mina lektioner fått göra fältstudier i Mwanza stad, för att hitta nödlidande människor och intervjua dem om deras situation. Här fick de höra hjärtskärande livsberättelser som blev en tankeställare för många av studenterna. Det var mycket fokuserade och ivriga att lära sig om diakoni under lektionerna. Vi har bett tillsammans om villigheten att lämna våra egna framgångar för att ge utrymme för ett liv med Gud fyllt av djup kärlek o frid,med Guds passion o kärlek för människor runt omkring oss.
Låt det bli vår bön!