Det var dagen efter Hannas födelsedag och vi vaknade som vanligt ganska tidigt även om det var helgdag. Idag skulle det bli barnkalas, men innan dess skulle vi mest ta det lite lugnt, var tanken. Jag öppnade ytterdörren och där på dörrmattan låg en liten övergiven liten hundvalp. Troligtvis inte äldre än 1,5 månad.
Hanna sprang fram till mig och sa att valpen hade lagt sig hos vår hund Kajsa i förhoppning om lite mat o värme. Någon hade troligtvis kastat ut sin hunds valpar och den här lille stackaren hade nog virrat omkring i några dagar, för han var så mager och svag. Magen var stor som en ballong.Vi ringde på en av Mwanzas veterinärer, som kom och gav vaccinationer och avmaskningstabletter.
Barnen ville ju självklart behålla hunden, men vi vuxna var inte lika pigga på detta. Barnen gav valpen namnet Petter.
Vi försökte ge bort Petter till biskopen, samtidigt som barnkalaset var i full gång.
Biskopen vände snabbt i dörren när han såg den ynkliga krabaten. Det var liksom inte riktigt en sådan hund han hade tänkt som vakthund.
Men så kom vi på våra goda vänner Nick o Rubaini som bor utanför Mwanza.
Det ville gärna ha Petter. Så efter mat o tvagning kunde vi dagen därpå lämna Petter i goda händer.

I Tanzania äter många ingen frukost, utan väntar till testunden som alltid är klockan 10. Själv tycker jag att det är en av dagens höjdpunkter. Teblad som är kokade med färsk mjölk och ingefära. Till detta äter man oftast chapati, som ser ut som pannkakor, men är mer som tortilla. Många vänner i Sverige kör med sitt kaffe och tycker om att ge mig pikar för att jag som ”diakonissa” inte har denna last. Men chai time har nog blivit min goda last nu.
Maria

Här spelar Johannes, tillsammans med klasskompisar, på kungatrummor som är 500 år gamla.
Trummorna används än idag, eftersom seden med kungar i Sukuma, fortfarande lever kvar. Dock har dessa kungar ingen makt idag,utan fungerar som en kulturell sed som man vill bevara. Förr i tiden användes trummorna när kungarna skulle gifta sig, begravas eller klippa håret.

Dans har alltid varit viktig i Östafrikas olika stammar. Stammarnas danser kan skilja sig mycket åt. Sukumadansen känner man igen på kvinnornas vilda rumpskakningar. Sukuma är även känd för sin snake dance. Här används inte några snälla, nerdrogade ormar precis. Ormen var arg och försökte bita dansarna. Jag föredrar nog lite mer ofarliga danser!

/1423046442954.jpg”>

Så dansade vi alla tillsammans!

Några timmars bilresa från Mwanza, för oss över gränsen till Kenya och in i Kuriaområdet. Här är marken röd och hyddorna många. Vi är här för att besöka att stort barncenter, City of Hope och samtidigt tar vi tillfället att fira min 40årsdag med våra kära vänner i Kuria, där vi bodde för drygt 12år sedan. Vi har under dessa år gjort ett antal återbesök. Många här har blivit vänner för livet. Vår vardag ser dock olika ut på grund av våra ursprung. Vi kan som västerlänningar endast ana de offer som våra vänner gör för att rädda unga flickor från omskärelse. Här kämpar våra vänner för stammens flickor. Vi lyckades tyvärr pricka in områdets besvärligaste tid när det gäller naturreligion med häxkonst, där flickor flyr till missionsstationen för att slippa undan den fruktansvärda omskärelsetraditionen. Ja, tyvärr säger vår vän Samwel,så startade riterna tidigare i år. Missionsstationen har under flera år tagit emot flickor och gett dem skydd och omsorg tills perioden är över. Ca 90% av flickorna klarar sig sedan undan omskärelsen under resten av året. Vännerna här blir hotade till livet. Men ändå ger de inte upp.Drivkraften? Guds kärlek som fortsätter kämpa genom mörker och hopplöshet.

Underbart att vara med sina vänner i Kuria igen!

Så var det då dags för årets första stiftsmöten. De här dagarna samlas de som har en ledande ställning eller projektansvariga i stiftet. Här redovisas vad som har gjorts under de gångna året samt framtidsplaner inför det nya året. Dagarna är långa; från tidig morgon till sen kväll. Vi hänger med lite bättre på Swahilin, men efter några timmars aktivt lyssnande,så tar hjärnan paus från tolkningsverksamheten.

Henrik och Maria

Nu tar vi lunchrast!

Den 31oktober höll jag i en diakonikonferens och utbildningsdag för stiftets diakonarbetare och ledande präster från stiftets olika regioner.

Regionerna rapporterade om sina diakonala insatser. Vi diskuterade mycket med varandra och  delade både  glädjeämnen och svårigheter.

Min undervisning den här dagen byggde på två grundteman:

-Jesus den stora diakonen och diakoni i den första kyrkan.

-Socialt arbete kontra diakoni

Det blev en lyckad dag och diakoniarbetarna och prästerna var tacksamma och sa att det hade lärt sig mycket och att de nu ville ge vidare kunskapen till församlingarna i deras regioner.

– En del avlägsna församlingar vet inte ens vad diakoni är. Men idag har vi börjat få redskap till att föra kunskapen vidare till dem, sa en av diakonarbetarna.

Vi avslutade dagen med att vi bad för varandra och de utmaningar som de alla står inför.

Maria

Välkommen till Center ELCT i Magu!
Vi möts av över 200 barn som sjunger och dansar. De trycker sig intill vår bil och kikar in i rutorna och upptäcker till sin stora glädje att vi har tagit med våra barn. Det är knappt så att vi kommer ur bilen, förrän projektledaren, Jonas Msuya viftar och ropar till alla barnen att backa. Alla vill bära på Ellinor och känna på våra barns hår eller ta i hand och få möjlighet att öva något engelskt ord. Det är en varm och avslappnad atmosfär som möter oss. Vi märker snabbt att detta är en verklig oas för de 247 barn som så gott som dagligen besöker centret för gemenskap och stöttning.
Det är lördag morgon när vi anländer, vilket betyder heldag på barncentret för personal och alla barnen.
Projektledare Jonas Msuya med medarbetare. ( Jonas till höger)

Henrik och alla barnen sticker iväg och lirar boll medans Jonas tar mig med till kontoret för att berätta om projektet. De har en ekonomiansvarig, två socialarbetare (varav Jonas är en av dem), en sjuksköterska och många oavlönade från kyrkan som regelbundet hjälper till.”Utan dem skulle inte det här vara möjligt”, menar han. Vi går en sväng och hälsar på församlingsprästen i Yeriko Parish. Alla byggnader för barnen och kyrkans övriga byggnader ligger tillsammans, vilket gör att arbetet med barnen och kyrkans liv smälter samman.

De 247 barnen kommer från de allra fattigaste familjerna i Magu. Majoriteten av barnen är föräldralösa. Kyrkans samarbetspartner är Compassion International, vilken har som huvudvision att bekämpa fattigdom genom Jesus. Detta innebär att försöka se till de allra fattigaste barnen och styrka deras självkänsla och ge förutsättningar till barnen att klara sig bra i framtiden. Tiden på centret ägnas till att få hjälp med skolarbete,praktiskt lärande,bibelundervisning,mentorskap, musik och lek, umgänge och mat mm. Mycket av socialarbetarnas tid går åt att besöka barnens hem, för att ge stöttning och vägledning på plats.

Några av barnen lär sig hur man bygger hus.

Vi blir så bjudna på mat tillsammans med alla barn och vuxna som hjälper till. Maten tillagas på en stor eldstad av många ”Mamas” som hjälper till på lördagarna. Det smakar gott med ris och sukumawiki. Barnen sjunger för full hals om vår Gud som älskar oss!

Så säger Ellinor och vi andra Hejdå till alla barnen!

Maria

Onsdagen den 11 juni satt jag på mitt kontor på stiftet. Det var strax före tedags,alltså kl.10 på förmiddagen. (Den heliga frukosttiden här i Tanzania) Plötsligt hördes en smäll,liknande en nyårssmällare. Bara några minuter senare hördes så flera. Jag kunde uppfatta att det kom ifrån centrala delen av staden. Alla på stiftet började ringa till bekanta för att få information om läget. Det visade sig vara polisen som nu ”rensade upp”på gatorna från gatuförsäljare, som med sin kreativitet försöker förändra sin livssituation genom försäljning av frukt, kläder och allt möjligt.

Skottlossningarna fortsatte och ökade i styrka under dagen. Det var bara att ta sig hem innan eventuella vägar skulle spärras av.Vänner till oss förklarade att polisen mest ville skrämmas med sitt skjutande, men att detta kunde skapa aggression och leda till upplopp bland försäljare och andra.Vi höll oss hemma och i närområdet, där det var lugnt. På kvällen avtog skjutandet. Affärerna höll stängt och man märkte ganska kvickt hur oroligheter i staden påverkar alla. Bara en sådan primitiv sak som tillgång till mat. Efter någon dag var vi en av många familjer som bunkrade upp när affärerna åter öppnade.Nu blev det inte något farligt upplopp, men ändå fick vi uppleva lite av den känsla och oro som så många människor säkert bär på dagligen, runt om i vår värld.
Maria