Äntligen var det dags att träffa Rastafarigruppen igen efter att jag varit hemma i Sverige. När jag kom körandes i bilen, bland de olika stånden där de säljer sin konst, så såg jag flera rastafaris som vinkade och kom springandes efter bilen.  En av dem ropade för full hals:

– Pastor Umerudi tena! ( Pastorn du är tillbaks)!

Det var ett kärt återseende och vi hade mycket att prata om sedan sist. En av killarna berättade att han hade hamnat i fängelse. Han hade bara varit ute och gått på gatan när plötsligt några poliser kommit fram och påstod att han bara drev omkring om dagarna.

– Vad gör du för nytta egentligen, hade de frågat honom.

Trots att han försökte förklara att han normalt inte bara drev omkring på stan, utan faktiskt hade ett jobb, så tyckte de att han skulle fängslas. Efter att ha slagit och förnedrat honom genom att raka av hans långa hår, kastade de honom i fängelse, där han fick sitta i två veckor. Efter två hemska veckor, släpptes han utan någon förklaring. Fallet var nerlagt!

Detta är den vardag många av dessa Rastafaris möter. Det är inte ovanligt att killarna blir slagna eller bestulna när de är ute på stan. Det är tacksamt att slå eller stjäla från en rasta  eftersom de flesta av dem förespråkar ickevåld och vänder andra kinden till.

Jag får ofta höra kommentarer som dessa:

– De där Rastafarikillarna är bara en börda. De bara dricker alkohol och vill inte jobba! Varför vill de inte vara som alla oss andra? Varför kan de inte bara klippa av sig håret och börja jobba?

Flera av mina Rastavänner har haft perioder när de försökt passa in. En del har sökt sig till kyrkan. Men där har de blivit avvisade eller rent av hånade för att de är annorlunda. De har helt enkelt inte släppts in i den kristna gemenskapen.

De flesta Rastafaris är konstnärer, vilket inte står högt i kurs i detta samhälle. Därför finner killarna ofta sin identitet och trygghet hos varandra.  Här finner de andra konstnärer att samarbeta med och framför allt tar de hand om varandra. Jag har flera gånger sett deras enorma gästfrihet till exempel när någon person inte har haft någonstans att sova för natten. De diskuterar en stund, sedan erbjuder någon av dem en sovplats hos sig. En gång dök en okänd kille upp och berättade att han hade kommit in på en skola i Dar Es Saalam, men dessvärre hade han inte några pengar till resan.

– Vi gör en insamling vet ja, sa en av Rastakillarna.

Så gjorde vi en insamling i en upp och nervänd mössa. Pengarna räckte till bussresan och mat längs vägen. Gissa om killen blev glad!

Hälften av den grupp på ca 20 personer jag möter regelbundet, har vuxit upp på gatan utan föräldrar. De har levt ett hårt liv kantat av droger och utanförskap. Många hamnade på gatan när deras föräldrar dog eller på grund av att deras föräldrar lever i stor misär. Den andra hälften kommer ofta från trassliga hemförhållanden. Rastagruppen har nu blivit deras familj!

Samtidigt som många ute i samhället vill att de skall förändras och förfasar sig över deras sätt att leva. Lyfts inte ett finger för att förändra deras situation. Varken kyrkan eller politiker engagerar sig i denna grupp. Innan vi flyttade till Mwanza fick en kompis i Kenya en tydlig profetisk hälsning om att Gud ville att jag skulle knyta kontakt med rastafaris i Mwanza. När jag sedan kom i kontakt med denna grupp för snart tre år sedan, sa de att jag var den första pastor de mött som ville knyta kontakt med dem.

Jag har länge bett och funderat över hur killarna skall kunna kopplas till kyrkan, här i Mwanza och bönesvaret kom genom min nya medhjälpare i TEE arbetet. Han var själv en rasta under en period innan han studerade till präst.  Min medhjälpare har nu börjat att vara med på våra bibelstudier. Han har ett hjärta för dem och fick därför direkt en god kontakt med killarna.

Att nå ut till dessa Rastas ligger på Guds hjärta och detta allvarliga bibelord från Lukas 14:21-24 manar och ekar inom mig till att engagera mig i dessa och andra utsatta människors liv:

Gå ge­nast ut på ga­tor och gränder i sta­den och hämta hit al­la fat­ti­ga och krymp­ling­ar och blin­da och lyt­ta.’ Och tjäna­ren sa­de: ’Her­re, jag har gjort som du be­fall­de, men ännu finns det plats.’ Då sa­de man­nen till sin tjäna­re: ’Gå ut på vägar­na och sti­gar­na och se till att folk kom­mer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ing­en av al­la dem som först blev bjud­na skall få va­ra med på min fest.’”

Om inte folket kommer in till oss, får vi gå ut till dem!

Den goda nyheten är att flera av dessa killar har blivit förvandlade i sina hjärtan och har lämnat drogerna bakom sig. De berättar nu för andra om Jesus som har förvandlat dem. Andra vill lämna drogerna bakom sig men kämpar fortfarande.

Bed därför för Rastakillarna att de:

• blir mer överlåtna till Kristus.
• får goda idéer för sin försörjning.
• Om beskydd för mig och min medhjälpare.
• Om vishet i hur vi skall fortsätta våran tjänst bland våra Rastavänner.

Tillsammans för Kristus!