Efter sex timmars bilfärd nådde vi så fram till Nyampalahala. På denna plats planterade vårt stift en ny kyrka så sent som i juli i år. Flera hundra kom då till tro på Jesus och började gå i kyrkan. Vi var där för att starta en ny TEE klass som ska hjälpa kyrkans evangelist med att lärljungaträna och utrusta kyrkans ledarskap. Vi tittade även på deras kyrka som hade blåst ner. Det positiva med raset var att medlemmarna bestämde sig för att bygga en ny kyrka. Den nya kyrkan var nu nästan klar.

Efter Nyampalahala bar det i väg till Lunzewe där vi redan har en TEE klass. Här hade deltagarna haft svårt att samlas på grund av för långa avstånd. De flesta kom från två olika kyrkor så vi beslutade oss för att dela upp dem i två klasser istället för en.

På tillbakavägen stannade vi till vid vägkanten vid en mindre marknad för att rätta till vår packning på taket. Eftersom det dröjde sa jag till min kollega:

-Ska vi gå ut bland folk och se om det är någon som vill ha förbön?

Direkt gick vi fram till några män. En av dem sa att han hade ont i ryggen och ville ha förbön. Han blev jublande glad och började hoppa av glädje när han blev helad. Sedan var det en kille som hade tinnitus med hörselnedsättning som blev helt frisk. Så här fortsatte det med flera mirakler. Fler och fler strömmade till och helt plötsligt var vi nog uppemot femtio personer. När sedan min kollega inbjöd alla att be frälsningsbönen ville de flesta be med. Vi uppmanade dem att gå till närmaste kyrka den kommande söndagen. Den marknadsplatsen blir sig nog aldrig riktigt lik.

Efter en god natts sömn i Sengerema åkte vi vidare mot Kome Island (en ö i Victoriasjön). Vi var på väg dit för att se om vi ska plantera en ny kyrka på ön. En man vid namn Emanuel ringde för två år sedan till Lugagania en av mina kollegor och undrade om inte KKKT, den lutherska kyrkan skulle komma och börja evangelisera där. Ön har ganska få kristna och många dyrkar sina anfäder. Väl framme vid färjan som skulle ta oss över till ön så började det åska, blåsa och regna häftigt. Vad gör vi nu? Tänkte vi.

Vi bad! Fem minuter senare slutade det åska och blåsa och regnet avtog. Nu hörde vi hur färjans motor startade. Lastbilen framför oss var på väg ombord på färjan när plötsligt hela drivaxeln lossnade på lastbilen som blev stående halvvägs ombord på färjan. Som tur väl var, fanns en annan lastbil i närheten som drog undan den trasiga lastbilen. Nu kunde vi äntligen komma ombord, två timmar försenade. På båten träffade vi en kille som heter Henrik, ja det är sant med svensk stavning och allt. Han lotsade oss på ön. Han berättade att det fanns bara en bil på hela ön. Vilket jag märkte när jag såg vägarna! Det var en vacker och väldigt frodig ö med ett rikt fågelliv.

Eftersom mobiltäckningen var dålig fick vi köra omkring och leta efter Emanuel. Till slut blev vi hänvisade till en glänta mitt bland några stora lummiga träd, där vi såg några enkla stenhus. Här fann vi äntligen Emanuel och hans familj. Det visade sig att han hade bett och väntat i tio år på att någon från oss skulle komma. Kanske vi kan lära oss något om uthållighet i detta? Vi hade goda samtal och nu ser vi fram emot vad Gud skall göra på denna ö i framtiden. Just när vi var på väg in i bilen kom Emanuels mamma och sa att vi måste be för grannens frun som var sjuk. Vi gick dit och mötte en kvinna som bars ut ur sin hydda av två andra kvinnor. Hon sattes på en stol och hade fruktansvärda magplågor. Efter att vi bett för henne flera gånger, blev hon till slut helad. Hon som nyligen bars fram till oss, sprang nu omkring på gården! Så här glad blev hon efter att ha blivit helad:

Glada och uppmuntrade av mötet med dessa människor åkte vi mot färjan igen. Men innan vi kom dit blev det stopp igen. Framför oss stod en lastbil som hade kört fast. Det var den lastbil som tidigare dragit undan den trasiga lastbilen! Vi kunde inte åka till höger om lastbilen eftersom det var för stor lutning. Vi försökte åka till vänster men här var det för trångt. Hur gör vi nu? tänkte vi. Först försökte vi gräva med en slägga (inte så effektivt kanske). Men så fick en av oss en snilleblixt. Varför inte be en motorcykel hämta två bönder med hackor. Fem minuter senare var två bönder i full gång med att hacka upp en väg åt oss. När vägen var upphackad hoppade vi in i bilen och tog oss nätt och jämt förbi den fastkörda lastbilen.

 

 

 

 

När vi väl kom ner till kajen, hade färjan hunnit att åka en halvtimma tidigare. Nu skulle det dröja ytterligare två timmar innan nästa färja gick. Därför passade vi på, ännu en gång att spontant be för de människor som fanns runt omkring oss. Flera blev helade och ett trettiotal personer samlades omkring oss, plus de som stod på avstånd och låtsades som att de inte lyssnade. Flera ville ta emot Jesus. Ett starkt intryck var en mycket gammal man som tog av sig mössan, la handen på hjärtat och bad Jesus flytta in. Han hade troligtvis inte så många dagar kvar på jorden. Efteråt bad han mig lägga händerna på honom och be vilket jag gjorde med stor glädje.

Så kom färjan.

Vi åkte i ytterligare ca sex timmar och kom hem rejält försenade till Mwanza vilket familjen kan intyga.

Vi var nu trötta, glada och rikare!

Till sist: Det är spännande att vandra med Gud!  Det är verkligen ett enda stort äventyr både i vardagen och de annorlunda dagarna. Låt inget eller någon ta detta ifrån dig!

Henrik Polback