Det var dags för mig att åka till Ushirombo, som ligger 5 timmars restid bort ifrån Mwanza. Ushirombo ligger i ett av stiftets fattigaste distrikt. Distriktets prost, Charles Kateman önskade att jag skulle komma dit och titta på deras diakonala arbete och hjälpa dem vidare. Med mig hade jag biskopens chaufför Elia och min medhjälpare, Rubai.

Resan började som sig bör här i Tanzania, med bön om Guds beskydd i den farliga trafiken.
Vi åkte på skumpiga vägar och gled fram via färja på Victoriasjöns vatten. Vissa vägar här är mycket bra och asfalterade, medans andra är håliga,guppiga och där dammet yr så man knappt kan se.
Vi går mot valtider i Tanzania, vilket man inte kan undgå.
Överallt längs vägen hängde flaggor, vilka avslöjade vilket parti människor var anhängare av. De gröna flaggorna står för sittande CCM med kandidat Chama och flaggorna som är vit-röd och blåmålade står för oppositionspartiet med kandidat, Chadema.

Längst fram på färjan syns vår vita jeep, med grillkol på taket.

Rubai och jag på en av Victoriasjöns färjor

Elia susar fram på vägarna

Väl framme i Ushirombo möttes vi av glada, välkomnande människor. Många vänliga ord, handslag, sång o bön. På kvällen åt vi kvällsmat hemma hos prosten,Kateman. Barnen gömde sig till en början bakom en gardin.Men kunde inte motstå att komma fram när deras pappa satte på teven som gick på solenergi. Det är mycket vanligt i Tanzania att en teve står på och skvalar i ett hörn, medans gästerna äter i soffan. Jag trivs mycket bra med så sköna och avslappnande middagsbjudningar!
Maten består oftast av ris, bönor och köttgrytor. Gott och mättande. Senare önskade vi alla en god natt och gick mätta och glada ut i den vackra afrikanatten. Månen lyser så stor och klar här och stjärnhimlen kommer så nära. Gatorna och husen var små och enkla och utan el.Endast några eldar brann här och där i mörkret.
Rubai och jag delade rum på det lilla hotellet som mest liknade ett vanligt hem. Det är mycket uppmuntrande att dela rum med en afrikansk syster, då mycket av natten tillbringas i tillbedjan. För många afrikaner är bönen lika självklar och viktig som att behöva äta eller sova.

Prosten, Charles Kateman och Diakon, Maria

Några av regionens evangelister

Tidigt nästa morgon efter en kall dusch och chai, började så resan runt till regionens olika kyrkor.I varje kyrka hade prästerna och evangelisterna tagit dit många av de människor som kyrkan försöker hjälpa. Kyrkorna är enkla och alla kyrkoarbetare försöker hjälpa sina medmänniskor med det små resurser som de har. Vi fick predika för människorna i nöd och vi tog tid att be för dem var och en. Kyrkoarbetarna fick dela sin frustration och kamp med oss och vi försökte uppmuntra och ge dem mer kunskap om vad diakoni innebär. Det är underbart att få betjäna både de som kämpar med att hjälpa och som kämpar med att klara av ännu en dag i sin nöd.

Möten med många människor i nöd

På söndagen deltog vi i Gudstjänsterna i Ushirombo. Gudstjänsterna är långa och startar klockan 7 på morgonen. Sedan har man ofta två gudstjänster efter varandra.

Vid middagstid åkte vi sedan hemåt. Trötta men glada och välsignade efter en härlig helg i Ushirombo.

Trötta men glada!

Maria

Ja, så är vi åter på plats i Mwanza, efter en sommar i Sverige. Tack för alla goda möten i de olika kyrkorna och andra samlingar. Det är fantastisk att ha privilegiet att vara född i landet med trygghet,ordning och skönhet.
Det är lite tufft att börja på ny kula och alltid ha människor tätt inpå sig samt att sänka livsstandarden med bekvämligheter och avstå den mångsidiga och goda maten som alltid finns tillgänglig i Sverige.

Idag så började barnen skolan igen. Det har verkligen sett fram emot att komma tillbaka till Tanzania. Det är vi som föräldrar väldigt glada för. Det hade känts tungt att tvinga dem tillbaka till detta land på grund av Henriks och mitt kall. Vi ser oss som missionärer hela familjen och är tacksamma för att Efs vågar satsa på barnfamiljer, trots större kostnader och fler ”problem”. Men vi tror som Efs att det ger välsignelse och utdelning både nu och i framtiden. För Henrik o mig är det underbart att få möjligheten att ge våra barn denna erfarenhet som gåva.

Hälsningar från ett hett o torrt Mwanza/ Maria

Då var det dags för den andra stora diakonikonferensen för stiftet. Förra året blev konferensen i oktober, men detta året fick vi ta det lite tidigare på grund av landets val som blir i oktober. Det finns risk för upplopp då och vägar kan bli avstängda. Jag hade bjudit in gästtalare Gerson Mgaya som är präst och författare till ett antal bra böcker om diakoni. Detta blev mycket uppskattat. Många här är väldigt dåliga på engelska, så det är guld värt att vi har fått tag på bra studiematerial på Swahili. Detta kan hjälpa både ledare och diakonarbetare att få god kunskap i diakoni.
Dessa böcker har nu delats ut till alla huvudpastorer och regioner i stiftet.
Själv kommer jag att försöka ta mig igenom den enklaste boken på swahili till att börja med. Man måste ju börja någonstans! 🙂
Det är bra när alla ledare kommer samman och berättar för varandra om vilka diakonala utmaningar som de möter på hemmaplan. Stiftet är stort och många behöver åka nästan en hel dag för att komma till stiftets huvudkyrka och kontor.

Stiftets prostar och diakon. Till höger längst fram står Gerson Mgaya.

Då har vi äntligen startat den första TEE-klassen! Jag och min kollega åkte cirka 1 timmes bilväg härifrån till en plats som heter Magu. På denna plats mötte vi 14 hungriga män och kvinnor i olika ledande positioner i kyrkan som bara längtade efter att få den första boken i handen ”Kumfuata Yesu” (To follow Jesus). Det visade sig att ledaren för gruppen hade själv deltagit i TEE under 6 år tidigare. Vilket gör att jag tror han kommer att leda gruppen på ett bra sätt.

Den andra klassen att startas var i Nyagesi strax utanför Mwanza. Här var gruppen ännu större! De var 17 med ledaren. Vi har satt en gräns på 17 men det var många fler som ville delta, så här kanske vi startar ytterligare en klass ganska snart. Detta var en högst aktiv grupp som redan första gången vågade ställa frågor och diskutera. Jag undervisade för dem om det mest grundläggande i den kristna tron: Frälsningen. Både män och kvinnor lyssnade intensivt och gav gensvar när jag förklarade och ställde frågor ikring vad det innebär att vara född på nytt. Nästa vecka skall de samlas till sin andra samling. Då skall de ha läst ett kapitel som de skall diskutera och fundera kring.

Just i skrivande stund är vi alla präster på väg till Ushirombo (en plats inte långt från Burundi) för vårt andra prästmöte i år. Då skall min kollega och jag passa på att starta ytterligare en klass på denna plats. Det skall bli så kul!

Till sist Romarbrevet 8:31: …Om Gud är för oss vem kan vara emot oss?

Dessa härliga studenter har jag nu undervisat i diakoni. De är några av Tanzanias blivande präster och evangelister.
Teologiutbildningen finns i Nyakato som ligger strax utanför Mwanza. Skolan bedrivs av stiftet och expanderar hela tiden.
Eleverna hade före mina lektioner fått göra fältstudier i Mwanza stad, för att hitta nödlidande människor och intervjua dem om deras situation. Här fick de höra hjärtskärande livsberättelser som blev en tankeställare för många av studenterna. Det var mycket fokuserade och ivriga att lära sig om diakoni under lektionerna. Vi har bett tillsammans om villigheten att lämna våra egna framgångar för att ge utrymme för ett liv med Gud fyllt av djup kärlek o frid,med Guds passion o kärlek för människor runt omkring oss.
Låt det bli vår bön!

Det var dagen efter Hannas födelsedag och vi vaknade som vanligt ganska tidigt även om det var helgdag. Idag skulle det bli barnkalas, men innan dess skulle vi mest ta det lite lugnt, var tanken. Jag öppnade ytterdörren och där på dörrmattan låg en liten övergiven liten hundvalp. Troligtvis inte äldre än 1,5 månad.
Hanna sprang fram till mig och sa att valpen hade lagt sig hos vår hund Kajsa i förhoppning om lite mat o värme. Någon hade troligtvis kastat ut sin hunds valpar och den här lille stackaren hade nog virrat omkring i några dagar, för han var så mager och svag. Magen var stor som en ballong.Vi ringde på en av Mwanzas veterinärer, som kom och gav vaccinationer och avmaskningstabletter.
Barnen ville ju självklart behålla hunden, men vi vuxna var inte lika pigga på detta. Barnen gav valpen namnet Petter.
Vi försökte ge bort Petter till biskopen, samtidigt som barnkalaset var i full gång.
Biskopen vände snabbt i dörren när han såg den ynkliga krabaten. Det var liksom inte riktigt en sådan hund han hade tänkt som vakthund.
Men så kom vi på våra goda vänner Nick o Rubaini som bor utanför Mwanza.
Det ville gärna ha Petter. Så efter mat o tvagning kunde vi dagen därpå lämna Petter i goda händer.

Onsdag till torsdag förra veckan hade vi besök av Rune, Vallence och två medhjälpare. De undervisade oss i hur vi ska få igång och hålla våra första TEE klasser. 31 personer var inbjudna. Det var distrikts präster (typ kyrkoherde), lokala pastorer och de som skall leda TEE klasserna på plats. Sammanlagt tänker vi starta 12 klasser och hoppas komma igång nu i Maj. På bilden syns Vallence i full action. Han talade med en sån andlig pondus att vi alla satt som förstummade när han bland annat pratade om vårt beroende av Den helige Ande. Denna man umgås med Gud.

Andra dagen blev vi indelade i grupper som fick jobba med en av böckerna. Vi fick lära oss hur man som gruppledare kan ställa bra frågor på texten för att få igång en diskussion.

Alla var positiva. Men särskilt de yngre pastorerna. De sa till mig att detta med TEE är vad vi behöver i East lake victoria diocese. Vi är tacksamma och glada att Rune med sina medhjälpare tog sig tid att hjälpa oss få igång TEE i vårt stift.